det gäller att bita ihop.

I ärlighetens namn har jag tagit mig för med något nästintill oöverstigligt denna helg. Och bara för jag inte ska kunna smita undan om sådär en vecka eller två så skriver jag det här.

Jag har dammat av mina gamla träningsdojjor. Och inte bara dammat utan också travat iväg till träningsstället. Och tränat. I denna värld så är ju det inte någon bedrift. Över huvudtaget faktiskt. Men till saken hör att det var ungefär tio år sedan förra gången. Alltså. Då förstår ni läget. 

Och till saken hör att tidigare var jag träningsgalen. Jag sportade som en dåre. Jag kunde lätt gå upp vid fem-snåret på morgonen. Ta en löprunda ut på Djurgården eller genom stan och sen studsa hem för att sen ta cykeln stationen för att ta tåget till jobbet i Katrineholm (på den tiden pendlade jag liksom åt motsatt håll än alla andra). Tåget gick halv sju. Ni fattar va. Och hade jag inget särskilt för mig när jag kom hem med det där kvällståget vid åtta-tiden då kunde man ju alltid ägna en stund av kvällen till något käckt pass på Sats eller yoga någonstans. Dårskap var det. Absolut. Inte konstigt att man la av med besked. 

En vacker dag kunde jag inte se en träningslokal. Jag fortsatte jogga men sen slutade jag med det med. Fast jag älskar att springa, det gör jag fortfarande. Om jag inte vore så satans otränad. Och fast jag faktiskt knappt kan se en träningslokal än idag så är det enda sättet att ta någon slags kontroll igen. Över orken liksom.

Och herregud. Vad ska jag säga. När grabben i cykelbyxor och gummiskor med tår på, började göra plankan samtidigt som han sträckte ut en arm och ett ben och sa att det var enkla nivån, då höll jag på att smälla av. Och när han visade utmaningsnivån, och snurrade och böjde och hoppade till där i plankställningen samtidigt som han hejade på och sa att det här är mördarbra. Och när de där duktiga applåderade åt sina egna bravader och låtarna var jättedåliga, då kände jag kanske ett sting av uppgivenhet. Men det var bara ett sting. Ett litet ett. Innerst inne så känner jag ändå lite heja mig sådär. Och applåd i smyg. För nu kan jag inte gå och inte resa mig och absolut inte skratta. Det kallas träningsvärk.